..

Tänkte skriva lite om sista delen av våran förlossning, ja kirurgen kom ju in vid 16 på lördagen, då hade han förstått att jag inte hade orkat gå igenom en vaginal förlossning, det förstod jag redan på torsdagen ? Han sa något i stil med att även om krystvärkarna skulle kommit om en halvtimma så var jag nu så slutkörd och min kropp var förstörd, så den skulle inte orkat gå igenom det, och då kunde det ju istället skada bebisen. Jag var ju så full av "droger" så jag knappt visste vad jag hette, visste inte vad dem sa till mig, och jag kunde inte längre andas igenom värkarna , och kan man inte det så får man panik och blir typ galen istället ? Aja , äntligen hade vi fått reda på en god nyhet, akut kejsarsnitt, jag grät om ännu mer nu, jag blev såklart rädd men också lättad att inom någon timma skulle vi få våran son, vi skulle få bli föräldrar!

Jag minns vägen till operationsalen, ni vet man ligger där på sängen, den himla osköna sängen, man blir bländad av lamporna, den där sängen gnisslar och låter så mycket, mamma fick släppa min hand vid utgången från förlossningen, hon var så rädd, man såg det i hennes ögon. Min underbara man hjälpte dem att köra sängen, när vi var framme försvann han, han skulle få ta på sig gröna operationskläder, jag möttes upp av narkosläkaren, tror faktiskt jag uppfattade hans namn som Niklas, minns det bara för han var så himla snäll, jag kördes in i rummet och möttes av minst 10 personer, kirurger, barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor och narkosläkare, det var så himla ljust där inne, ljust och väldigt kallt, dem flyttade över mig till ett operationsbord som var så himla oskönt, jag frös så mycket att jag skakade, min älskling fick sitta bakom mig, precis vid mitt huvud, han höll i mig, han såg orolig ut, jag fick ett par doser eda, som skulle räcka ända ner till benen, de förbereddes massor som jag inte la märke till , jag koncentrerade mig på att jag frös och på mina värkar, dem gjorde tester som skulle se så eda:n gjort sitt, det hade den, trodde jag... Jag fick morfin insprutat i omgångar hela tiden av narkosläkaren, dem la snittet och efter någon minut börjar jag skrika , AJJ! HJÄÄLP! DET GÖR SÅ ONT!! Ont tänkte dem, jag skulle ju inte känna något alls, narkosläkaren fick panik sa Robban och slängde fram 8 sprutor i olika färger och pumpade in i armen på mig, jag låg och skrek, jag minns inte hur lång tid allting tog, men jag minns att jag skakade så mycket att dem var tvungna att hålla i mig, jag grät skrek och trodde jag skulle dö faktiskt, tänkte att något var riktigt fel eftersom jag kände när dem slet upp min mage . Efter ett tag? Var jag nästan avtuppad helt och plötsligt ligger våran son vid mitt huvud och snuttar på sin hand, alla ler, barnmorskan gråter och ler och säger att han är perfekt och jätte vacker, Robban har tårar i ögonen och ser så stolt ut, och jag ser Theo och gråter ännu mer och tycker han är världens vackraste, han var faktiskt perfekt! Jag är ihopsydd i olika lager i magen , redan efter några minuter är vi klara och vi får åka upp till förlossningen igen, mamma har väntat där och möter oss, hon faller i gråt direkt och ringer till min pappas sambo och det enda jag hör är att hon säger, han är så söt, han är så söt äntligen är han här . Min mamma var så lättad, jag och Robban var lättade , hela min familj och släkt och vänner var så lättade nu. Äntligen hade våran son kommit till världen, 18:55, 28/4-12, 3884 g, 53 cm och 36 huvudomfång. Helt jävla perfekt är du Theo !

Det var min förlossnings historia, inget jag vill uppleva igen faktiskt! Jag är så lycklig att Theo var frisk och välbehållen och allting, missförstå mig inte , men jag hade helst inte gått igenom just en sån här förlossning !!! Inte igen tack!

Jag missar ju såklart massor eftersom jag var ganska borta , men i grova drag gick det till såhär .