..

Det är inte många som vet detta, men i början av min graviditet så hade vi det mycket kämpigt, ett test jag gjorde visade avvikelser från det "normala" och vi valde efter många om och men att göra ett fostervattensprov, alla gravida och alla mammor vet nog vad det är, och vet nog också vilken oro jag levde med, vad skulle vi göra om det var något onormalt med vårat barn, om det hade någon kromosom som inte stämde in, eller som skulle göra vårat barn handikappat eller utvecklingsstört, eller en så farlig kromosom att bebisen inte ens skulle överleva en födsel, eller dö direkt efter den kommit ut....man vet inte svaret på det förens man får beskedet, jag vet ännu inte idag vad jag skulle göra...det är så jävla svårt, detta levde vi med i några veckor, helt ovetandes, jag var förstörd, jag ville inte göra mycket alls, jag grät mig till sömns och vaknade med tårar i ögonen, det kändes som att vem jag än pratade med så fattade ingen, ingen förstod mig, inte ens Robban, han förstod minst, och han fick stå ut med mycket, jag var arg och sur och jag grät för allting, han gömde sina känslor för detta och jag vet inners inne att han också var livrädd, men jag kunde inte finnas där för honom, jag hade ju tappat bort mig själv i allt detta. Vi gjorde testet, vi visste om riskerna med sent missfall, infektionsrisker och fostervattensläckage, men vi gjord det, jag fick träffa läkare, som förklarade mer ingående och dagen testet skulle göras kunde jag inte tänka på någonting för jag visste att om jag tänkte på det så skulle jag kanske ångra mig, testet gjordes, med en SJUKT lång spruta, kanske 20 cm lång, som stacks ner i min mage och in i fostersäcken där vi såg våran bebis ligga och sova, robban kollade på skrämen men jag kunde inte, jag låg och grät, det gjorde ont, och efteråt åkte vi hem och robban pysslade om mig. Några dagar senare....... får skriva mer sen måste sticka iväg nu, fick ett samtal om lunch på stan, det säger man inte nej till.

Puss